Till Tempelhoffältet genom södra Berlin; Caféer, kalla kriget, och alternativkultur

Många turister som bara är en weekend i Berlin och förlitar sig på en guidebok eller turistrundturer kommer aldrig längre söderut än Checkpoint Charlie.  Av flera olika orsaker tycker jag att det är väldigt synd, till exempel, för det första, för att Checkpoint Charlie som sevärdhet i sig är väldigt överskattad (enligt mig) och för det andra, att södra Berlin har mycket att erbjuda för de Berlinresenärer som vill se fler Berlinbor och färre andra turister.

För att göra denna tur kan man börja vid Brandenburger Tor – kommer du med kollektivtrafiken in till centrum kan du utgå från Berlin Hauptbahnhof eller någon av pendeltågsstationerna Brandenburger Tor, Friedrichstraße eller Potsdamer Platz.

Cykelvägbeskrivning på Google Maps

Cykelkarta på OpenCycleMap

Södra Mitte, Berlins gamla regeringskvarter

Det första man ser när man cyklar söderut från Brandenburger Tor är ett helt kvarter fullt av stora betongblock – Förintelsemonumentet, eller som det officiellt heter, Minnesmärket över Europas mördade judar.  Det finns alltså egentligen flera Förintelsemonument, över olika grupper som förföljdes av nazisterna, men detta är det största.  Cyklar är förbjudna inne bland pelarna men det går bra att stanna till och låta sig själv gå vilse inne bland de höga pelarna.  På andra sidan monumentkvarteret, på en parkeringsplats ett par hundra meter åt sydost, finns en liten informationstavla där det ofta samlas turistgrupper. Här låg Hitlers bunker under slutstriderna i andra världskriget 1945.  Alla spår av bunkern är igenschaktade idag, eftersom man medvetet valt att inte behålla något slags synlig rest som kan bli centrum för någon högerextrem personkult.  Om man fortsätter ett kvarter österut kommer man fram till Wilhelmstraße, den gamla regeringsgatan i Berlin som löper i nord-sydlig riktning.  Här svänger man söderut.

Gatan kantas idag mest av hyreshus från DDR-tiden, med lägenheter som är populära att hyra ut som turistboende, men före andra världskriget var ”Wilhelmstraße” en synonym för den tyska regeringen, på samma sätt som Downing Street fortfarande betyder den brittiska regeringen eller Vita Huset den amerikanska.  Här låg de flesta viktiga regeringsbyggnader och ministerier.  Av dessa finns få kvar idag, eftersom de flesta bombades sönder 1945 – ett undantag är Finansministeriet, som ligger i ett stort grått fyrkantigt betongkomplex på högra sidan.  Huset byggdes ursprungligen som Hermann Görings flygvapenministerium.

I kvarteret efter finansministeriet stöter man på en kort sträcka av Berlinmuren, som man låtit stå kvar här.  Denna tomt har inte bebyggts, då man istället upplåtit den till utställningen Topographie des Terrors.  I  utställningspaviljongen mitt på tomten finns en utställning om nazismens människorättsbrott och denna plats historia. Här låg en gång i tiden Gestapos högkvarter och ökända häktesceller.

Om man rör sig ett kvarter in åt vänster längs Berliner Mauerweg, som korsar Wilhelmstraße här, kommer man till Checkpoint Charlie.  En dubbel rad gatstenar i gatan markerar var muren en gång stod.  Murmuseet som ligger här berättar historierna om många flyktförsök över muren, och en liten vaktkur mitt i gatan markerar var man kom in i den amerikanska sektorn i Västberlin.   Som du säkert själv märker så är gatan full av souvenirförsäljare, snabbmatsrestauranger och utklädda låtsassoldater här – de flesta Berlinbor håller sig undan den dagliga turistanstormningen här och vid Brandenburger Tor.  Men var är resterna av gränsövergången då?  Tja, just av gränskontrollen vid Checkpoint Charlie är egentligen den lilla vaktkuren och markeringar i gatan det enda som finns kvar, resten av marken håller på att bebyggas.  Vill man se hur det såg ut omkring gränsövergången under DDR-epoken, när muren fortfarande delade kvarteret, kan man besöka den tillfälliga panorama-utställningen som står här vid Friedrichstraße fram till början av 2014.

Genom Kreuzbergs caféstråk

Tillbaka på Wilhelmstraße lämnar man i sydlig riktning stadsdelen Mitte, Berlins historiska centrum, och kommer in i den minst lika mytomspunna stadsdelen Kreuzberg och tidigare Västberlin.  Kvarteren i norra Kreuzberg består till största delen av efterkrigshyreshus och är lugna bostadskvarter.  Området låg i yttersta utkanten av Västberlin och var en ganska oattraktiv förort på 1980-talet.  Öster om Wilhelmstraße börjar det som de flesta menar med det mest ”genuina” Kreuzberg, de gamla alternativkulturkvarteren och det invandrartäta ”lilla Istanbul” i området Kreuzberg SO36 (efter det gamla postnumret).  Vissa kulturinstitutioner värda ett besök finns förlagda till detta område, bland andra Judiska museet och Berlinische Galerie, museet för tysk modern kost.  Detta är också kvarteren där Walther Sommerlaths fabrik låg, ni vet, drottning Silvias pappas fabrik som han övertog från en judisk tidigare ägare, och som senare bombades och förstördes.  Men i alla fall, detta är mest menat som allmän information till dig som inte varit i Kreuzberg än – turen mot Tempelhoffältet fortsätter istället vidare söderut.

Så småningom korsar man Landwehrkanal och kommer in i södra Kreuzberg, Kreuzberg 61, den mer SoFo-medelklassbohemiska delen av Kreuzberg.  Vid trafikljusen efter bron över kanalen ser man ofta gatuartister av olika slag uppträda för de väntande bilarna. Denna del av Kreuzberg klarade sig huvudsakligen undan bombanfall, och kvarteren här tillhör de mest välbevarade exemplen på hur Berlin såg ut i slutet av 1800-talet.  Man cyklar söderut in på gatan Mehringdamm, där en stor borgliknande dyster byggnad inleder gatan på höger sida – detta är något av den tyska byråkratins högborg, nämligen stadsdelen Kreuzbergs skattekontor.  Här hanteras omkring hundratusen pappersdeklarationer varje år.

Snart därefter får man syn på en lång kö framför ett snabbmatsstånd – varför denna kö?  Jo, detta är Mustafas Gemüsekebap, som omdefinierar hela konceptet snabbmat, på flera sätt.  Det är fräscht, mycket grönsaker, med eller utan grillad kyckling, och jättegott.  Men inte snabbt.  Kön är ofta en halvtimme eller rentav en timme lång, vilket beror på den mycket prisvärda kebaben här och att detta är stans populäraste kebabhak, trots att det bara är en liten kiosk.  Gatuköket Curry 36 intill har en liknande ställning fast för Berlins officiella nationalrätt Currywurst, korv med ketchup och curry.

Men om du hellre parkerar dig på ett café med rimliga väntetider fortsätter du något kvarter till framåt på Mehringdamm, förbi korsningen med Yorckstraße.  Sväng sedan vänster in på Bergmannstraße.  Här, omkring Mehringdamm och Bergmannstraße ligger uteserveringarna på rad och massor av helgflanerare rör sig i området på sommaren.  Barcomis kafferosteri intill saluhallen är ett personligt favoritställe, mest för att det är gott kaffe och synnerligen välsmakande bakverk och bagels.  Saluhallen på Marheinekeplatz har också flera möjligheter till att äta gott, sitta på uteserveringar och studera folklivet, vilket är den stora söndagsaktiviteten för de boende i området.

Läser man annonslappar som sitter uppe här i området står det typiskt sett någonting i stil med ”ungt läkarpar söker andrahandsboende” eller någonting om språk- eller yogakurser.  På Zossener Straße norr om saluhallen finns Spacehall, en mycket bra andrahandsskivbutik.  I kvarteren finns förutom caféer, restauranger och barer även mycket second hand-shopping, antikvariat och antikaffärer.

Fortsätt Bergmannstraße framåt, vidare österut, så kommer du så småningom till en nygotisk kyrka mitt i en rondell vid Südstern.  Vi är mitt i Berlins cykelmecka, med korsande cykelstråk från flera håll, och i kvarteren omkring torget finns många cykelbutiker, ifall du behöver göra några kompletterande inköp.

Om du gillar tysk mat och mikrobryggerier men ogillar de mer kitschiga inslagen i bryggerikulturen är Brauhaus Südstern som ligger här ett tips, här har man bytt den bayerska kitschen mot lite Kreuzbergsk revolutionsromantik.

En bit österut efter gatan Hasenheide svänger man höger in i parken vid trafikljusen.  Hasenheide är också namnet på den stora och populära park som ligger mellan stadsdelarna Kreuzberg och Neukölln.  Följ den breda asfalterade cykelvägen genom området, som är fullt av parkflanörer och solbadare en vacker dag. I östra delen av parken anordnas på sommarkvällarna utomhusbio.

Tempelhofparken, cykelvänlig och än så länge utan alptoppar

När du tagit dig igenom parken svänger du höger in på Columbiadamm och fortsätter förbi moskén.  Efter några hundra meter kan du svänga in i en park på vänstra sidan av gatan – detta är Tempelhoffältet, den tidigare flygplatsen Berlin-Tempelhof, idag Berlins största park.  Här kan man cykla runt den på de gamla landningsbanorna, hyra inlines eller Segway, flyga drake (en specialistaffär för modellflyg och drakar ligger vid Platz der Luftbrücke precis intill flygplatsen) eller bara ha picknick i gräset.

Hangarerna vid Tempelhofterminalen

Hangarerna vid Tempelhofterminalen

Tempelhofflygplatsen har av den berömda arkitekten Norman Foster kallats för ”The mother of all airports” – detta är flygplatsen som på många sätt definierat vad en flygplats är.  Terminalbyggnaden var ett av Hitlers och Albert Speers stora skrytprojekt på 1930-talet, och sett ovanifrån liknar den en gigantisk örn liknande den som fanns på det nazistiska riksvapnet.  Terminalen är byggd för att hantera nästan lika många passagerare som en modern storflygplats, vilket var en enorm kapacitet på den tid när flygbiljetter kostade många månadslöner för en arbetare.  Istället för att ha täckta gångar ut till planen, som idag, byggde man helt enkelt det överskjutande taket så stort att ett propellerplan kunde köra in under terminaltaket och parkera.  Idag används de stora hangarerna, som efter kriget inrymde en amerikansk flygbas, bland annat för festivaler och mässor.

Utsikten från terminalbyggnaden ut mot fältet. Terminalen är oftast stängd för besökare men parken är öppen alla dagar.

Flygplatsen fick en plats i Västberlinbornas hjärtan i samband med Berlinblockaden 1948-1949, då hela stadens försörjning landvägen hindrades av Stalins Sovjet, och Västberlin var under ett år helt beroende av flygförbindelser för att få in förnödenheter.  I en stad som redan var svårt sargad av kriget fick man nu flyga in all mat och allt bränsle åt hela Västberlins befolkning, genom den så kallade luftbron.  Varje minut dygnet runt startade och landade flygplan på Berlins flygplatser, till dess att Sovjet gav upp och åter tillät marktransporter till Berlin.

År 2008 lades flygplatsen slutligen ner, efter att den blivit för liten för moderna jetflygplan, och den öppnades 2010 som park för allmänheten.  Parken är inhägnad och endast öppen under dygnets ljusa timmar, vilket orsakat vissa protester från de mer radikala av områdets boende.  Frågan om vad man ska göra långsiktigt med området är ännu inte helt avgjord – den nuvarande senaten, delstatsregeringen i Berlin, vill bygga ett nytt bibliotek i västra utkanten av området och eventuellt tillåta bostadsbyggande på en del av det flera kvadratkilometer stora gräsområdet, medan andra föredrar att ändra så lite som möjligt.  Bland de mer exotiska förslagen finns ett om att bygga en kilometerhög alptopp – ”The Berg” – mitt på fältet.  Omöjligt?  Ja, naturligtvis.  Men Berlin är en stad med gott om utrymme för visionära drömmare och många gillar att fantisera kring den typen av radikala grepp i stadsplaneringen.  The Berg har i skrivande stund över 8000 fans på facebook och det går att köpa vykort från den icke-existerande alptoppen här i kvarteren.

Vi lämnar Tempelhofparken genom den västra utgången, till vänster om terminalbyggnaden, och cyklar runt terminalbyggnaden till Platz der Luftbrücke, där ett stort monument över de många besättningsmedlemmar som omkom under luftbroflygningar har rests.  Monumentet är i form av ett avhugget brofäste och liknande symboliska brofästen finns i Frankfurt am Main och i Celle, två orter i Västtyskland som flygbron utgick från.

Victoriaparken och dunderklumpen

Om man cyklar en liten bit västerut längs Dudenstraße, sedan svänger höger uppför backen på Methfesselstraße och slutligen svänger vänster efter det gamla bryggeriet vid backkrönet kommer man in på en liten väg som leder upp till det allra mest ursprungliga Kreuzberg, nämligen berget Kreuzberg i Victoriaparken som givit namn åt hela stadsdelen.  Sommartid finns en litet café vid toppen på backen upp mot toppen. Från toppen och det preussiska segermonumentet här har man utsikt över hela stadsdelen in mot centrum.

Om man cyklar ned västerut genom parken och sedan viker av ner åt vänster på Katzbachstraße, tillbaka mot Dudenstraße, kan man sedan följa Dudenstraße västerut.  Innan man cyklar över bron över järnvägen kan man stanna till och besöka det stora torn i massiv betong som sticker upp bland träden något hundratal meter söder om Dudenstraße.  Tornet är en rest av Hitlers megalomana planer för ”Världshuvudstaden Germania” och idag ett litet museum med en utkiksplattform.  Anledningen till att man byggde det massiva tornet, med hjälp av tvångsarbetare, var att man ville testa markens bärighet, innan man genomförde det planerade byggandet av en gigantisk triumfbåge här i närheten.  Men testet avslutades inte förrän efter kriget – och visade då att marken sjunkit så mycket att den inte hade hållit för att genomföra byggplanerna som planerat.  Tornet står kvar som ett litet museum idag, huvudsakligen för att det är alldeles för massivt för att sprängas bort utan att skada de omkringliggande byggnaderna.

Schöneberg, Bowieland

Korsar man bron över järnvägen vidare västerut lämnar man Kreuzberg och kommer in i östra delen av stadsdelen Schöneberg och den så kallade Rote Insel, röda ön.  Detta är ett av Västberlins gamla socialistiska arbetarfästen, och har en lite mindre polerad framtoning än södra Kreuzberg.  Kvarteret är bland annat berömt som Marlene Dietrichs födelseplats och för att även under nazistdiktaturen haft övervägande socialistiska sympatier, så till den grad att uniformerade nazister undvek att gå genom området.

Fortsätt längs Kolonnenstraße över nästa järnvägsbro och fram till det lilla torget vid korsningen med den stora genomfartsgatan Hauptstraße.  Detta är David Bowies gamla kvarter i Berlin där han delade en lägenhet på Hauptstraße 155 med Iggy Pop – tills Bowie tröttnade på Iggy, som var något av en helt omöjlig rumskompis, och fick honom att flytta ut.  Kvarteret var på den tiden mer alternativt än det kanske framstår som idag, men fortfarande bidrar Berlins gayscen i Schöneberg, gamla rockare, gatuprostitution och sexbutiker omkring Kurfürstenstraße till områdets karaktär.  Akazienstraße, ett kvarter söderut längs Hauptstraße från Kolonnenstraße, är Schönebergs flanörstråk med flera populära caféer.  Ett tips är Café Bilderbuch på Akazienstraße 28, som är något av kvarterets vardagsrum, med antika möbler och gott om kvartersbor som tillbringar sina helger här.

Omkring Potsdamer Platz

Fortsätter man norrut några kvarter genom Schöneberg längs Hauptstraße (använd bussfilen där sådan finns och se upp i den täta trafiken) kommer man in på Potsdamer Straße som leder upp tillbaka mot centrum.  Bakom en pampig stenportal och park ser man den gamla kammarrättsbyggnaden i Schöneberg, som var säte för det Allierade kontrollrådet, varifrån det ockuperade Berlin och Tyskland administrerades av segermakterna efter 1945.

Efter att ha korsat Landwehrkanal passerar man först Neue Nationalgalerie, Berlins viktigaste samling av internationell modern konst, och därefter Philharmonie, konserthuset, och Gemäldegalerie med äldre historisk konst.  Vill man fortsätta på det historiska temat kan man svänga in i kvarteren till vänster och besöka museet över den tyska motståndsrörelsen och attentatet mot Hitler 1944 vid Stauffenbergstraße – museet är enbart skyltat på tyska men engelsk audioguide finns.  Fortsätter man istället Potsdamer Straße framåt kommer man till Sony Center med det karaktäristiska vulkantaket och skyskraporna vid Potsdamer Platz.  Här är ett lämpligt ställe att avsluta turen för dagen, kanske ge sig in i kvällslivet omkring Potsdamer Platz eller återvända hemåt.

Annonser

4 kommentarer

  1. Lars B · · Svara

    Trevligt skrivet och alltid lär man sig något nytt! Kul med ”the Berg” och Dunderklumpen (den första finns ju inte, lyckligtvis, och den andra har jag missat hittills. Trevligt att faktiskt ha fått cykla på Tempelhof.

    1. Hoppas bloggen ger inspiration till nya turer nästa gång!

  2. Kicki · · Svara

    Mycket roligt att följa det du skrivet. Nästan som jag satt på den där cykeln själv och följde dig i dina beskrivningar. Själv är jag född i Berlin och är från kvarteren i Kreuzberg inte så långt från Bergmannstraße men har bott i Sverige största delen av mitt liv. Har ändå vistast i Berlin ett antal ggr så därför känner man igen sig i din beskrivning. Bra skrivit.// Hälsningar Kicki

    1. Tack, kul att höra! Har själv bott i Bergmannkiez när vi först flyttade hit för några år sedan och har gillat kvarteret ända sen dess, hänger ofta där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: