Wedding, Pankow, och Berlinmurens anknäbb

Ingenstans i Berlin är det vardagligt absurda i Berlinmuren så tydligt som när man cyklar längs med Mauerweg.  Samtidigt är det också ett område med många nybyggen, eftersom muren lämnat ett hål i stadsbilden.

Vi börjar vid det stora torget mellan Hauptbahnhof och floden, för att därifrån följa Mauerweg norrut.  Totalsträckan är ca 25 km.

Karta på OpenCycleMap.org

Vägbeskrivning på Google Maps

Från Mitte till Wedding

Hauptbahnhof, sedan 2006 Berlins centralstation.

Hauptbahnhof, sedan 2006 Berlins centralstation.

Cykla österut över den svängda Hugo Preuß-bron och sväng sedan vänster efter Mauerweg.  På höger sida ligger här det stora Charité-sjukhuset, universitetssjukhuset i Berlin, med ett medicinhistoriskt museum.  På vänster sida ligger Humboldthafen, en liten hamn i Spree, och därefter följer Hamburger Bahnhof, som ser ut som en järnvägsstation – fast utan järnvägsspår.

Hamburger Bahnhof är en av Berlins äldsta järnvägsstationer som uppstod omkring mitten av 1800-talet, men den lades ned efter att den större Lehrter Bahnhof (föregångaren till Hauptbahnhof) byggdes.  Sedan dess har byggnaden bland annat varit Berlins järnvägsmuseum, och under Berlins delning användes den av Östtysklands järnvägar som servicebyggnad för trafiken genom Västberlin.  Av praktiska skäl avtalades vid Berlins delning att DDR:s statsjärnvägar skulle köra fjärr- och pendeltågen även genom Västberlinsidan, så huset administrerades av Östtyskland trots att det låg på västsidan av staden, vilket ledde till att inga större förändringar av byggnaden gjordes förrän järnvägsdriften överlämnades till Västberlin i slutet av 80-talet.

Idag är Hamburger Bahnhof Museum für Gegenwart, Berlins konstmuseum för samtidskonst.  Det finns flera museer för modern konst i Berlin som har lite olika inriktning, och Museum für Gegenwart inriktar sig framför allt på modern konst från 1960-talet fram till idag. En stor del av utställningsytan ägnas därför åt olika tillfälliga utställningar  Här finns även en populär museumsrestaurang med uteservering på kajen.

Gravmonument över preussisk officer på Invalidenfriedhof.

Gravmonument över preussisk officer på Invalidenfriedhof.

Cykelvägen norrut, på östra sidan av kanalen, leder så småningom in på en kyrkogård, Invalidenfriedhof.  Eftersom Berlinmuren gick över kyrkogården var området till större delen avspärrat under DDR-epoken, men sedan dess har man restaurerat kyrkogården.  En varm dag kan man söka skugga under träden och betrakta de ståtliga gravmonumenten från de många framstående militärer och andra som begravdes på kyrkogården under 1700- och 1800-talen.

Följer man skyltningen av Mauerweg så svänger man här av från kanalen och rundar Bundeswehrkrankenhaus, Berlins militärsjukhus där både hemvändande soldater och civila behandlas.  Vid floden skymtar en rad av lyxradhus, en allt vanligare syn i de av Berlins centrala områden där fastighetspriserna stigit som mest efter återföreningen.  Kör österut på Boysenstraße, sväng sedan höger in Müllerstraße och så direkt vänster igen, in på Liesenstraße mellan två kyrkogårdar.  Fortsätt därefter rakt fram in på Scheringstraße för att göra en avstickare från Mauerweg in i stadsdelen Gesundbrunnen, till parken Humboldthain.

Det finns många platser och organisationer i Berlin döpta efter de två adliga bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt, som tillhörde sin tids mest berömda forskare i början av 1800-talet.  Wilhelm grundade Berlins första universitet och uppfann samtidigt mycket av det som vi idag förknippar med vad ett modernt universitet gör, för att inte säga vad det är.  Alexander var berömd upptäcksresande och naturvetenskapsman.

Humboldthain är en stadspark för den tidigare stadsdelen Wedding, vars sydöstra del kallas Gesundbrunnen medan det egentliga Wedding ligger längre åt nordväst.  Wedding är för norra Berlin vad Kreuzberg är för södra Berlin – ungt, multikulturellt, konstnärligt, och väldigt mycket format av att ha varit en gammal arbetarstadsdel som hamnade i Västberlins periferi under delningen.  En tur genom Humboldthain ger möjlighet att sitta i skuggan och titta på folklivet, ha picknick, eller gå och bada.  Missa inte berget i norra delen av Humboldthain, som består av ruinerna av en delvis söndersprängd luftvärnsbunker från andra världskriget.  Det fanns flera bunkrar av denna typ runt Berlin, som utgjorde en viktig del av stadens försvar mot bombflyg, och de var byggda för att hålla.  Därför finns många rester av dem kvar idag, för det var alldeles för besvärligt att riva eller spränga dem efter kriget, även om man försökte här och var. Bunkern är populär för den vidsträckta utsikten över norra Berlin och för klätterfantaster.

Cykla söderut längs Hussitenstraße ner till Bernauer Straße, där vi åter kommer in på Mauerweg.  Här finns Berlins officiella utställningscentrum och minnesplats över Berlinmuren.  Stålstängerna som sticker upp ur marken markerar hur hög muren sträckte sig.  Inne i en park vid det tidigare ingenmanslandet finns ett minnesmärke över dödsoffren vid muren.

På utställningen, som är fördelad över ett stort område utomhus, ett besökscentrum, en inomhusutställning och ett utsiktstorn, kan man lära sig mer om Berlinmurens historia.  Platsen Bernauer Straße är för alltid förknippad med Berlinmuren, då många dramatiska scener kring Berlinmurens tillkomst utspelades här.

När Berlin delades upp i ockupationssektorer 1945 delade man helt enkelt upp stadens stadsdelar efter de dåvarande stadsdelsgränserna mellan ockupationsmakterna.  Gränsen gick alltså som de gamla kommunala kartorna visade, men eftersom det bara var gränsen mellan två stadsdelar hade det före kriget sällan haft någon stor betydelse exakt var gränsen gick.

På Bernauer Straße slumpade det sig så att gränsen gick precis längs husfasaderna på södra sidan av gatan.  Gatan och trottoarerna låg i stadsdelen Wedding i franska sektorn, medan husen låg i stadsdelen Mitte i den sovjetiska sektorn.  När Berlinmuren byggdes 1961 och passering över gränsen förbjöds, spärrade man av portarna till husen, eftersom det annars var möjligt att gå in på baksidan av huset och sedan ut på västsidan genom porten.  Men folk hoppade från fönstren ut på västsidan, i ett desperat försök att komma över gränsen innan det var försent.  Många tragiska scener utspelades här innan husen utrymdes och revs, vilket man får veta mer om vid utställningen.  Flera flykttunnlar grävdes också från husens källare under muren.

Det stora fotografiet på en husvägg av en soldat som hoppar över taggtråden är också taget under Berlinmurens första dagar, då det ibland hände att DDR-soldater deserterade och flydde över på västsidan.  Bakom höga murar finns en sektion av Berlinmuren som sparats i originalskick, och från utsiktstornet tvärs över gatan kan man se hur ingenmanlandslandet såg ut 1989.  Denna korta sektion på Bernauer Straße är i princip är det enda stället längs muren där hela gränsanläggningarna har bevarats i så gott som oförändrat skick – East Side Gallery är visserligen längre men består idag endast av själva muren, som dessutom där är utsmyckad.

Fortsätt österut på Bernauer Straße.  Rakt fram ligger Prenzlauer Berg, och häromkring finns alltid gott om människor i rörelse omkring caféer och barer på helgerna.  När du kommer till en samling låga baracker på vänster sida vid en park är det dags att svänga vänster, in genom Mauerpark.

På söndagar är det loppmarknad i Mauerpark, den största i sitt slag i Berlin, som med tiden blivit ett slags internationell festival, med massor av tillresta loppisbesökare på helgerna och mycket aktiviteter omkring själva marknadsområdet.

Cykla genom parken.  På högra sidan parken ligger två idrottsarenor, först utomhusarenan Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark, Berlins tredje största stadion, döpt efter 1800-talets idrottspionjär och sedan Max-Schmeling-hallen, en av Berlins viktigaste inomhusarenor, döpt efter en känd tysk boxare.

Fortsätt framåt i nästa korsning och vidare rakt norrut längs gatan.  Så småningom korsar du en cykelbro och kan följa Mauerweg nerför en ramp som leder ned på östra sidan av järnvägsspåren.

Bornholmer Straße, platsen där Berlinmuren föll

Vi befinner oss nu i de nordliga delarna av Prenzlauer Berg, Nordisches Viertel.  Gatorna häromkring norr om ringbanan, på gränsen mellan Prenzlauer Berg och Pankow, har ofta namn efter olika platser och personer med anknytning till Norden.

I änden av Norwegerstraße leder en cykelväg in under en bro.  Denna bro är ytterligare en mycket betydelsefull plats i Berlinmurens historia.  Det var här, på gränsövergången vid Bornholmer Straße, som Berlinmuren i praktiken först upphörde att fungera.

Politbyråmedlemmen Günther Schabowski hade den 9 november 1989 på en presskonferens uttalat sin berömda missuppfattning av DDR-ledningens beslut, det vill säga att han trodde att nya utreseregler skulle börja gälla omedelbart, när de egentligen skulle ha trätt i kraft först i december.  Ledningen var inställd på att ha några veckor på sig att i lugn och ro inleda avvecklingen av muren.  Istället hände allt på samma dag.

Missförståndet på presskonferensen, som direktsändes i TV, ledde till att Östberlinbor som firade de nya reglerna tog sig direkt till gränsövergångarna, i väntan på att släppas igenom.  Befälhavaren vid gränskontrollen Bornholmer Straße, överstelöjtnant Harald Jäger, ringde flera gånger till sina överordnade för att be om instruktioner, men fick endast avvaktande svar – regeringen hade tappat kontrollen över situationen vid gränsen och felbedömde läget.  Gränsvakterna fick order att endast släppa igenom människorna en och en efter passkontroll, med en stämpel som skulle förhindra att de åter släpptes in i DDR.

Men ryktet spred sig att utpasseringen var tillåten, och framåt klockan halv tolv på kvällen, då ett tusental människor hade strömmat till gränsövergången och väntade på att släppas igenom, bestämde sig slutligen Harald Jäger för att avbryta passkontrollerna och öppna gränsen, helt på eget bevåg då han fortfarande inte fått klara besked om hur situationen skulle hanteras.

Därmed hade Berlinmuren upphört att fungera, och människor strömmade in i Västberlin över gränsövergångarna.  Händelserna firas fortfarande här varje år den 9 november.  Omkring det östra brofästet, där gränskontrollen stod, finns idag ett minnesmärke och en utomhusutställning som behandlar gränsövergångens historia och murens öppnande.  Idag rullar spårvagnar över den gamla gränsen, som idag åter bara är en administrativ gräns inom Berlin, och pendeltågsstationen som var stängd under delningen är öppnad.

Pankow, Östberlins maktcentrum

Fortsätter man längs med cykelvägen norrut och svänger höger vid slutet av vägen, kan man sedan svänga vänster in på Dolomitenstraße och vänster igen över järnvägen en liten bit senare.  Nu kommer vi in i stadsdelen Pankow, som fått ge namn åt hela stadsdelsområdet norr om Berlins innerstad.

Om Wihelmstraße i centrum stod för den tyska regeringen under Weimarrepubliken, och Tiergarten med kanslerämbetet och förbundsdagen är dagens maktcentrum nummer ett, så kan man säga att Pankow var en sorts motsvarighet under DDR-tiden.  I Pankow bodde nämligen under 1950-talet de flesta inom DDR-toppen.

Idag är Pankow ett av de attraktivare områdena i Berlin att flytta till, genom närheten till Prenzlauer Berg och andra populära områden i östra Berlin, och är till skillnad från Prenzlauer Berg mindre tätbebyggt med en större andel grönområden och villabebyggelse.

Efter att man korsat järnvägen tar man höger in på Heynstraße och forstätter gatan framåt tills man kommer till Breite Straße och Pankows rådhus, en stor tegelbyggnad.  Forsätt längs Breite Straße (gamla ”Storgatan” i byn Pankow) tills du kommer till Pankows kyrka och sväng därefter vänster in på Ossietzkystraße, in i området Niederschönhausen.

På vänster sida efter ett par kvarter ligger infarten till Majakowskiring.  I villakvarteret vid gatan Majakowskiring låg tjänstebostäderna för den östtyska politbyrån under DDR-eran; här bodde bland andra DDR-ledarna Otto Grotewohl, Walter Ulbricht och Erich Honecker.  DDR-eliten levde avskärmad från omgivningen innaför murarna i denna lilla villastad, och reste härifrån under stort säkerhetspådrag genom Pankow och Prenzlauer Berg in till regeringskvarteren i Mitte.  Även författaren Hans Fallada tillbringade sina sista år bosatt på Majakowskiring och skildrade livet i makthavarkvarteret, omgivet av efterkrigsberlins ruiner.  För att ytterligare höja makthavarnas säkerhet flyttades tjänstebostäderna sedermera 1960 till ett helt nybyggt inhägnat villaområde ute i skogen i Wandlitz norr om Berlin.

Längre norrut längs Ossietzkystraße ligger portarna till slottet Schönhausen.  Vid portarna finns ett café och ett museum, med en utställning om DDR-epoken och Niederschönhausens tid som maktcentrum.

Schloss Schönhausen, en oas i Pankow.

Schloss Schönhausen, en oas i Pankow.

Slottet Schönhausen är ett av de flera gamla preussiska kungliga slotten omkring Berlin.  Här bodde i mitten av 1700-talet drottning Elisabet Christine, medan hennes man, kungen Fredrik den store, bodde i sitt sommarpalats Sanssouci i Potsdam.  Äktenskapet var nämligen från början arrangerat av Fredriks tyranniske far och djupt olyckligt, och paret träffade varandra enbart vid större släktsammankomster.

Fredrik den store var enligt egen utsago ointresserad av kvinnors sällskap och troligen homosexuell.  Elisabet Christines enda besök hos maken i hans residens i Potsdam skedde då hovet var tvunget att fly från Schönhausen under sjuårskriget.  Enligt ett ögonvittnes memoarer ska den enda mening kungen då sa till henne vid detta möte varit ”Madame har blivit tjock”, innan han vände sig bort från henne.

Åtskillig spekulation har ägnats makarnas privatliv under åren, framförallt omkring den upplyste despoten och krigarkungen Fredrik den store, men det finns inga tydliga historiska belägg för att någon av makarna skulle ha varit sexuellt otrogen.  De levde helt enkelt större delen av sina vuxna liv som separerade och barnlösa, med var sitt hov, och Elisabet Christine utförde alla officiella plikter som drottning vid sitt eget hov.  När Fredrik dog ärvdes tronen av hans brorson, medan Elisabet Christine behöll slottet fram till sin egen död.

När staten DDR grundades 1949 blev slottet säte för presidenten Wilhelm Pieck, som enligt konstitutionen huvudsakligen fyllde en symbolisk roll.  Slottet användes under denna tiden som presidentbostad och för formell representation. När presidenten dog 1960 avskaffades presidentämbetet.

De påföljande DDR-ledarna representerade landet i egenskap av ordförande för Staatsrat, Statsrådet, som enligt författningen formellt var DDR:s högsta organ.  Under en kortare tid var Schönhausen istället säte för Staatsrat innan det flyttade till sin moderna byggnad intill Palast der Republik på Museumsinsel.  Till skillnad från Palast der Republik står statsrådsbyggnaden fortfarande kvar idag i centrala Berlin.

Schönhausen var under återstoden av DDR-epoken officiell gästbostad åt DDR-ledningen.  Gorbatjov, liksom många andra gästande statschefer, bodde i slottet under sitt sista statsbesök i DDR.

Slottet och parken visar idag exempel både på välbevarade 1700-talsinredningar och de omfattande ombyggnaderna från tiden som presidentpalats.  Parken är genom den omgärdande muren från DDR-tiden avskärmad från de omkringliggande stadskvarteren och är en behaglig oas i Pankow.

Norrut mot Lübars

Via den norra portalen på andra sidan parken kommer man ut på Dietzgenstraße för att sedan svänga vänster ut på Herman-Hesse-Straße.  Vid Pastor-Niemöller-Platz cyklar man därefter åt höger, rakt norrut längs med Friedrich-Engels-Straße och spårvagnslinjen.  Där vägen så småningom delar sig följer man Quickborner Straße förbi spårvangarnas vändplats, in över den korsande Berliner Mauerweg – nu korsar vi gränsen till före detta Västberlin.

En bit längre fram på Quckborner Straße passerar man ett stort hyreshusområde av miljonprogramstyp, Märkisches Viertel.  Området var en del i den stora satsning på att bygga nya bostäder som genomfördes i Västberlin under 1960- och 1970-talet, men kom redan tidigt att få dåligt rykte som ett problemområde, när många människor på grund av bostadsbristen tvingades flytta ut till förorten från rivningshus i centrala Berlin.  För unga Berlinbor är MV kanske mest känt som rapparen Sidos gamla hood.

Efter Märkisches Viertel kommer en lucka i bebyggelsen och öppna fält.  På höger sida kan man cykla in mot ett parkområde uppe på en höjd, med utsikt över fälten och förortskvarteren.  Forsätter man därifrån via Quickborner Straße norrut, kommer man in i Lübars, en by i Berlins yttersta utkant.

Där gatan slutar följer man bygatan Alt-Lübars en bit åt höger och forsätter rakt fram ut över fälten där vägen slutar.  Följ skyltarna mot Hermsdorf och Frohnau längs vandringsstigen, över fält och en serie broar, tills du kommer fram vid Veltheimstraße norr om våtmarkerna.

Berlinmurens näbb

På Veltheimstraße ansluter Berliner Mauerweg igen.  Nu är vi vid Berlins norra stadsgräns.  På andra sidan villaträdgårdarna, bakom husen på höger sida om gatan, löpte Berlinmuren.  Följer man Mauerweg en bit fram till en större väg och forsätter in på Oranienburger Chausse norrut, passerar man på Mauerweg en liten informationspelare på vänster sida, som berättar kvarterets historia.

När Berlinmuren byggdes 1961 så drogs den som sagt efter 1945 års stadsgräns och stadsdelsgränser för Berlin, och det råkade falla sig så att en villagata sträckte sig en kort bit från grannorten Glienicke in i Västberlin.  Denna villagata, Am Sandkrug, var på tre sidor omgiven av muren som gick på baksidan av villatomterna.  För att få besöka husen på gatan var man tvungen att ha ett specialtillstånd, oavsett anledning.  De flesta villorna på gatan idag är nybyggda, men fortfarande bildar denna lilla gata ett eget litet villaområde i villaområdet.  Namnet ”Anknäbben” kommer från formen på området på kartorna, som ser ut som en anknäbb som sticker in i Berlin.

Eftersom Berlinmuren här skar av den stora genomfartsvägen mot Frohnau som låg längre norrut i Västberlin, förhandlade man i flera år om att ändra gränsdragningen för att minska trafikproblemen i området.  Efter att en ny väg byggts lades planerna på is och anknäbben blev trots allt kvar tills muren föll 1989.

Om du forsätter norrut från informationspelaren ett kort stycke kan du sedan svänga in på gatan Fürstendamm.  Utmed denna gata ligger många stora äldre villor, byggda mellan 1910-talet och 1930-talet, som hör till området Frohnau.  Frohnau byggdes som en villaförstad till Berlin, vid stambanan norrut mot Stralsund, och blev när Stor-Berlin bildades 1920 den absolut nordligaste delen av Berlin.  Forsätt till slutet av Fürstendamm till torget med en liten park vid pendeltågsstationen, där också flera caféer ligger.  Här kan man pusta ut en stund, innan man från pendeltågsstationen reser tillbaka inåt centrala Berlin.

Annonser

En kommentar

  1. Lars B · · Svara

    Mycket trevligt skrivet och väldigt informativt. Bra beskrivning av Berlins historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: